Mina reflektioner över pedagogens roll

Mina funderingar

 

Jag ska beskriva det mest väsentliga har jag lärt mig hittills i min utbildning och vad jag tycker är grunden till att erövra en professionell identitet. Som pedagog gäller det att få en egen syn att få tänka och reflektera över vad jag ser personligen och fungerar. Det finns flera faktorer som kan påverka oss och det vi har i vår ryggsäck och erfarenheter samt kunskap.

Varje dag ställs pedagoger inför att agera i olika situationer under barns vistelse på förskolan. Resultatet av detta möte är respekt eller brist på respekt i barns perspektiv. Många lärare strävar efter att uppnå olika värden samt etiska principer medan de hanterar moraliska dilemman som de möter i sin vardag. Det är oerhört viktigt att ha den här känslan efteråt att barnet får rätt bemötande passande till ett rätt tillfälle.

Pedagogen behöver kunna uppmuntra, lyfta fram barnens åsikter, tankar och ge högstatus i barngruppen. I svenska förskolor där förekommer mångfald bland barn kan det resultera med barnkategoriseringar samt särskiljande. Vissa barn är födda i Sverige, det finns många flyktingar och det finns barn till utlandsfödda föräldrar. Man kan ha ett svenskt utseende med utländsk bakgrund eller ett utländskt utseende med svensk bakgrund och bli bemött på olika sätt.

I Sverige förekommer många språk som är den naturliga följden av förekomsten av cirka 160 länder och 6000 - 8000 olika språk. Allt detta bidrar till den stora vikten av förskollärarens roll att stödja barns språkutveckling.  Många har säkert upplevt personligt att det är särskilt svårt när man kommer till ett annat land och förstår inte vad andra säger. Jag tycker att det är viktigt med tillåtande klimat, där först skapas en relation till barnet och sedan får barnet ta risker att våga och experimentera med språket.

Jag har lärt mig att barnen med ett annat modersmål än svenska har precis de känslorna innan de knäcker läskoden och det tar olika tid beroende på barnets ålder, situation, föräldrarnas inställning, omgivningen samt vikten av barnets språkålder i motsatsen till den kognitiva åldern. Det är viktigt att inte bemöta barnet för barnsligt i och försöka utmana med tanke på deras två åldrar. Å andra sidan får man inte höja ribban för högt heller annars tröttnar barnet fort. Svårigheter uppstår när barnet har endast tillgång till den formella skolinlärningen beroende på segregationsbostad eller hemsituation. Där växer pedagogernas roll att stödja, förtydliga, upprepa ord och hjälpa barnet med språkutveckling.  Samtidigt måste man ta hänsyn att barnet för tillfälle inte vill lära sig språket pga. olika faktorer som hemlängtan, svårighet i interaktion med omgivningen och jämnåriga. Det är viktigt att prata med föräldrar och hitta bakomliggande orsaker.

Enligt mig det mest intressanta med den proximala utvecklingen är att barnen har möjlighet att försöka själv där vuxen kommer med stöd, frågor, ledning och hjälper till att åstadkomma barnets försök och ansträngningen. Med lagom höga krav kan de klara uppgiften tillsammans som resulterar i barnens vidare utveckling och inlärning.

Jag tycker att det är svårt med genusfrågan och det blir nästan uttjatat. Det ligger i pedagogernas ansvar att uppmärksamma föreställningar om manlig och kvinnlig i perspektivet könskategoriseringar och konstruktioner samt dessa konsekvenser. Det är viktigt i samband med detta pedagogernas sätt att kommunicera som ska vara positiv i jämförelse med negativ uppmärksamhet och missnöjda kommentarer som blir ofta i interaktion med pojkarna. Man ska se till individen vid bordsplacering och inte begränsa flickornas potentialer att skapa relationer och handla fritt istället för att agera hjälpfröknar. Det är viktigt att låta barnen utmana dominerande könsnormer genom att låta pojkar våra Lucia och tvärtom om barnen vill det.

I samband med detta har jag lärt mig att jämlikhet synliggör alla människors lika värde medan jämställdhet visar att könen ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter oavsett förhållanden: man eller kvinna, pojke eller flicka.

Det är pedagogernas ansvar att skilja på individnivå och gruppnivå när det gäller könen och att skapa möjligheter för att alla elever får lika kunskaper genom matte och språk område och andra.

Det är både ansvarsfull och betydelsefull uppgift för en förskollärare att uppmärksamma för att alla barn ska känna sig inkluderade i barngruppen. Inkludering är ett av grundläggande behov för barns välbefinnande. Det är framförallt pedagogernas förhållningssätt som spelar oerhört stor roll i barnets bemötande mot sina kamrater.

 

Det är viktigt att beakta för pedagoger är att varje barn ska ha möjlighet att leka med någon. När vi ser några barn som leker och en som jämte inte är med förväntar vi oss att det här barnet ska vara med i samspel med de andra. Ofta tjatar man också på barnen att de ska tänka för att de är större och borde förstå att man ska vara vänner men det handlar om att finna små medel och vägar till att lösa på ett professionellt sätt barnets konflikter. Pedagoger upplever säkert ett moraliskt dilemma hur de ska lösa konflikter där barnets intresse koliderar med varandra, så det är viktigt att försöka lösa problemet med prioritering för den mest behövande.  

Det som är viktigt är att pedagoger ska se till att barnet kan förstå sig på leksignaler, hur man kommer in och ut och hur man ska vänta på sin tur och avvakta. Det är de situationer som ofta bidrar till konflikter hos barnen som ofta dominerar eller avvisar. Detta behövs för att utarbeta mobbningsförebyggande koncept som innebär: ansvar, empati och bekräftelse. I ett tillåtande klimat med tydliga gränser är barnets behov i centrum med beröm och tydlig vägledning från pedagoger som alltid finns där när barnet har behov att prata. De vuxna tar ansvar för både att barnen har en rättighet att själva välja sina kompisar som de vill leka med.

Barnet utvecklas positiv känslan av självet i relationer där vuxen ger feedback, visar empatisk gensvar med samspel och trygghet där barnet blir bekräftad, sedd, hörd och förstådd. Får man inte det utvecklar barnet istället skam och senare i livet får det känslor att inte duga, räcka till, känna ej någon tillhörighet, kan bli tillbackadragen, känner förnedring och finner sig i botten på sin självkänsla. Istället att fostra till sociala regler måste vi kommunicera och sluta läxa där vi vill förmedla vår egen känsla. Det är inte barnet som ska tas oss på allvar och trösta oss. Barnen behöver istället vettig omsorg, värme och medkänsla.

Jag tycker att det är både intressant och nyttigt med sagoarbete. Genom att identifiera sig med sagopersoner har barnen möjlighet att bearbeta sina känslor och uttrycka det vidare i olika former. Barnen har en stor potential när det gäller gestaltande. De kan växa socialt, empatiskt, språklig och motoriskt. Det som är viktigaste är att självkänslan och tilliten till sin egen förmåga stimuleras genom att arbeta på olika sätt och kreativiteten och fantasin utvecklas.

Det sista är att även i de tryggaste relationer kan föräldrar missförstå barnets affekter i mer än 50 procent av tiden. Trygga föräldrar kan ofta reparera relationen till barnen som är den betydelsefulla skillnaden med föräldrar till barn med den desorganiserade mönster. Det gäller för pedagogen att uppmärksamma och agera med anmälningsplikt om barnet får illa.