Vygotskij och lärande

 

”I skolan talar vi alldeles för ofta om barnet och alldeles för sällan med barnet. Vi har också tagit oss rätten att låta våra omdömen och synpunkter om barnet sträcka oss över det vi inte vet, innanför huvudet på eleven och utanför skolans gränser, istället för att utveckla och bättre berätta och svara för det vi faktiskt kan säga om barnets lärande.”

 

Anne-Marie Körling är grundskollärare med mottot teaching by doing. Detta synsätt presenteras i hennes bok som handlar om lärandet och om vad som äger rum i gemenskapen mellan lärare och elever och ett innehåll. Genom att ge eleverna möjlighet att medverka och påverka innehållet kommer deras lärande att bli verklig och utvecklas i samma takt som elever förverkligar det som just de känner. Sven-Eric Lindeman(2011, ss. 8-10)beskriver Körlings tre inspirationskällor. Ellen Key och Lgr 11 blir tillsammans med Vygotskijs tankar och idéer en utgångspunkt för Körlings egna resonemang. Därefter nämner Körling(2011, s.37) sin ständiga dialog med Vygotskij, Dewey, Korczak och Key. Körling präglas av deras syn och tankar om den demokratisyn som utmanats och utvecklas. Hennes exempel i boken med två bilder som visar elevens upplevelse av sin förmåga och sina svårigheter är talande och uppmärksammar hennes möte med Vygotskijs tankar.(2001, s.37)

Det att hon inte kunde svåra på en fråga om hur hon gjorde gav henne insikt att börja utveckla dokumentationen dagligen.

Utmaning och kommunikation är några viktiga ord för Körling. Det är mycket som behövs kommunicera med teorier som ska diskuteras och sätta ord på lärandeprocessen som sker mellan eleverna och innehållet. Hon visar vilken betydelse har de pedagogiska teorierna för klassrummets praktik.

 

Det viktigaste för mig från denna bok är att bege sig i en upptäcktsresa i lärandets mirakel där nycklar är att besitta en förmåga att kommunicera och skapa goda relationer. Författaren ger praktiska, konkreta råd och exempel på hur man kan gå tillväga i klassrummet, organisera lärandemiljöer, genomföra lektioner i olika ämnen, förhålla sig till Lgr11samt att hantera bedömning. Det är både ansvarsfullt och viktigt att arbeta i skola med elever, undervisning och lärande och Körling lyckas på ett både ödmjukt men tydligt sätt förmedla uppdragets utmaningar och möjligheter. Det går att åstadkomma så mycket med små medel och därför handlar allt om kommunikation, relationer och innehåll! Jag tycker att om den här boken kan göra skillnad för en enda elev, så är den värd allt att tillämpa i praktiken och särskilt att låta Vygotskij le gång på gång. Det är mycket som behövs i nutidstänk redan nu och inte framtidstänk som kan vara processen som håller på att utvecklas genom allas kompetens att dokumentera, dela med sig, vara nyfiken och att vara självreflekterande kring sin egen roll. Kursplanerna är en kompass för att kunna navigera och fokusera i lärandets virvelvindar och det är viktigt att leva upp till det som förväntas av både pedagoger och elever.

Bokens viktigaste kapitel för mitt eget sätt att tänka som pedagog är ”Klassrummet”. Det första som öppnade mina ögon var barnens brev om det privata lovet som barnet inte tänker berätta. Med tanke på barnens integritet som vi ska utveckla att värna om privatliv minns jag väl samlingar där jag satt både som pedagog och medarbetare och tänkte på det tillfrågade barnets upplevelser om helgen. Barnet som inte ville säga något, satt tyst där med en böjt huvud eller bråkade efteråt. Det är så ofta vill vi väl som pedagoger och tänker att vi utmanar barnets lärande och språket genom samtal om vad barnet gjorde. Körling (ss. 91-92) visar att istället får man utgå från en annan infallsvinkel genom att ställa frågor som berörs skolans ämnen. När elever far tillämpa sina kunskaper av olika ämnen som de hade använt under lovet blir uppmärksammad istället lärandeprocess och förhoppningsvis blir det inte känsligt längre. Tyvärr faktum är att för många barn är det ett privilegium och tillflyktsort att gå i skolan och hålla hemmet och skolan isär.

Ett annat begrepp som Körling(2011, ss. 56-59) beskriver är mentaliseringsförmågan som är så viktigt att utveckla inom pedagogiska verksamheten. Författaren ger exempel genom att koppla till Mumminmamman som blir räddningen, tryggheten och igenkännandet trots sitt barns affekter. Detta borde vi tänka på som pedagoger att elever har sina känslor både positiva och negativa, behöver bekräftelse, samtal, stöd, inkludering och rätt bemötande för att inte utveckla skam och skuldkänslor för sitt beteende. Körling hänvisar till Wennerberg som beskriver mentalisering som att ”ge tillbacka en representation av de känslor barnet har”. Skolan är denna plats med konflikter och en hel repertoar av känslor och olika känslotillstånd. Pedagoger är ofta för snabba för att fostra och tillrättavisa, istället att få komma in på djupet i elevens inre och söka orsaker till beteende. Jag tycker att pedagoger borde medla oftare istället att få välja en sida eller tvinga barnet att be om ursäkt för något har de sagt i affekt. Diagnos av konfliktsituation bör ligga som grund för beslut om hantering och lärare ska vara förebilder hur barnet kan hantera ilska i provokativa situationer.

 

Det som bekräftar mitt eget tänkande när vi specifikt talar om barns lärprocesser är när Körling (s.16)beskriver vilja att lära sig och komma in i utvecklingszonen av eleven som vill ha en utmaning. Det satte igång någonting positivt.  Hon tar inte det som elevens eller eget misslyckande men istället att hennes ansvar är att bidra till lärandets utveckling. Barn har en inbyggd vilja att lära och hunger efter kunskap och det ligger i pedagogernas ansvar att inkludera barnen och ta vara på deras erfarenheter och viljor. Lärande sker i samklang med sin miljö, kontext och samtid.

Det som jag vill bemöta i boken och argumentera emot är hur vi som pedagoger ska förhålla sig att elever tar med sig privata saker som mobiltelefoner. Det är klart att man inte behöver kasta alla i en hög eller korg men elever bör lära sig att respektera om läraren uppmanar att lägga telefonen åt sidan. Jag tänkte mycket på det med kepsen i klassrummet. Först var jag emot att de ska ha den inne men jag har ändrat min uppfattning genom att barnen med en annan kulturell bakgrund kan ha huvudbonad så det borde var rättvist att tillåta det. Det att pedagogen ska välja sina strider är sant men som Körling beskriver tar dessa handlingar mycket tid av lärarna och stjäl tid från lärande. Istället är det viktigt att koncentrera sig på vad eleverna ska utveckla och det är lärandet – inte individen – som måste stå i centrum.

Boken innehåller många exempel från hennes egna lektioner som startar snabbt. Det som jag tänker på är att under arbetet tillåts inte handuppräckning. Hon menar att det leder bara till onödig väntan och bromsar lärandet. Hon uppmuntrar att i stället skriver eleverna upp sig på en lista och får hjälp i tur och ordning. De uppmuntras att gå vidare på egen hand och hjälpa varandra om det går. Jag tänker på att redan i förskolan under många år många barn lär sig att räcka upp handen om de ska tala, så att det kan kännas plötsligt oerhört jobbigt och förvirrande för de barn som har skaffat sin struktur i handuppräckning. Det har sina fördelar och nackdelar ur min synpunkt.

Jag har fått min Vfu-plats på en förskoleavdelning med barn mellan 2-5 år. Eftersom det är inte en förskoleklass har jag lite svårt att tillämpa klassrummens pedagogik men jag kan tänka mig att försöka med vissa element. Det som jag vill använda från boken och prova direkt på min VFU platsen är hennes beskrivning av processen att ”spela kort med Vygotskij”. Processen som inleds av kulturmöte, ingången, redskapen, relationen, ansvaret, repetitionen, uppmärksamheten, utmaningen, självständigheten, målet, utvecklingen och summeringen.

 

Reflektion mellan bokens innehåll och TED-speach

 

Ric Elias hade satt framme på Flight 1549, flygplan som hade kraschlandat i Hudson River i New York i januari 2009. På TEAD-speach berättar han sin livshistoria offentligt för första gången. Han nämner tre saker som han lärde sin när planet har kraschat. Det första att han inte längre vill skjuta upp någonting i livet. Kravet på skyndsamhet har förändrat hans liv. Det andra är att han inte försöker längre var bra. Istället väljer han att vara lycklig. Det tredje är att han beklagar över den tid som han hade slösat på saker som inte hade med själva människorna att göra. Han beskriver att man lär sig av erfarenheter, relationer till närmaste förändras. Till sist ställer han frågan till alla: hur de vill använda sina relationer, hur de tänker göra, ändra och hantera?

Jag vill gärna koppla överstående till Körlings bok och pedagogensförhållningssätt. Det gäller att försöka agera, sträva inte att vara perfekt men att lära sig av sina misstag i möte med elever och deras känslotillstånd och konflikter. Det ger inga resultat att slösa den värdefulla tiden för småsaker och istället bör man välja sina strider. Det är scaffolding som gäller i möte med eleveroch det är nog ett gott sätt att se det på.

Boken sätter igång viktiga tankar. Jag är glad över att jag fått dela mina tankar om pedagogens roll i barnets lärandeprocess. Det har berikat mig och gett mig en stor dos av den reflektion man har alldeles för litet tid för i detta yrke. Det som Körling tar upp om rätt och fel, om att pedagogen kan tillåta sig att se saker ur olika och nya perspektiv utan att anta en skuldtyngd attityd. Vikten om att kan få vara nyfiken. Det finns så mycket i denna bok som gör mig ännu mer nyfiken på hur vi kan utveckla lärandet, på vilka möjliga sätt vi kan låta eleverna finna sin plats och personlighet och hur de kan uppleva att lärandet angår just dem.

 
Referenser
Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1. uppl. Stockholm: Liber