Föreläsningen belyste två mål från kursplanen. Genom dem kan pedagoger veta hur barnen kan stöttas när det gäller den språkliga biten samt att utarbeta metoder för att locka fram språket. Det är inte alls ovanligt att vi möter barn som har språksvårigheter och det rör sig om ca 10 % av barnen mellan 5-7 år. Hos pojkar är det vanligast med språkförseningar. Hos flickor är ofta de tystlåtna i riskzonen.
Frågan är vad bör pedagoger göra när de märker att barnen inte förstår vad det sägs och har problem med det sociala umgänget med andra barn? Svaret är att det är bättre att sätta igång än att vänta. Det finns inget som skådar när man ser att språket inte hänger med. Det kan vara dolda svårigheter som hörselnedsättning, motoriska svårigheter i munnen eller verbala samt Down syndrom. Hur vi förhåller sig har mycket att göra med vårt bemötande och miljön kring barnet.
Vi pratade om BRO- som innebär brukare, redskap och omgivning; tre redskap som vi behöver titta närmare för att stödja barn med språket.
Enligt Carlsson[1] är det oerhört viktigt med inkluderingsperspektiv i förskolan som ska ta emot alla barn och vara i handlingsberedskap som ”en skola för alla” som Läroplanen eftersträvar( Lpfö 98, rev.2010, ss.8-9).På vissa platser i Sverige finns det språkförskolor. Det handlar om verksamheten som ger goda förutsättningar och stödjer istället för at skydda.
Carlsson poängterade att "Den som inte frågar får inget svar" därför är det viktigt hur vi tänker kring det lilla barnet för att ge alla förutsättningar. Det är lätt att hamna i tankar av ovana och okunskap och det är viktigt att ta upp det i arbetslaget. "De kritiska momenten" kräver alla insatser. Förskolan har ansvar för alla beslut och det är viktigt att ha en kontinuerlig och god samverkan med alla föräldrar särskilt med dem som vägrar acceptera att deras barn är i behov av hjälp och kräver speciella resurser i form av specialpedagog och kan bli utpekad om stödet får man individuellt och inte i hela gruppen. Detta kan man åtgärda genom att göra en egen ordlista i samarbete mellan föräldrar och förskolan. Skolan ska hjälpa och stötta barnet där det befinner sig just nu, samt anpassa kunskapskrav genom särskolans kursplan.
Göran Svanelid är professorn som lyfte fem förmågor: analys-, kommunikativ-, begrepps-, att hantera information-, metakognitiv förmåga.
Det är oerhört viktigt med stöd och stimulans och dialog i arbetslaget.
Hur gör vi med barnet som inte pratar? Ska vi använda tecken som alternativ eller kommunicera med bilder?
Förskolans uppdrag utgår ifrån socialkulturellt lärandeperspektiv som har en stor påverkan på barns lärande. Det är viktigt med känslan av att duga, klara av, våga som person och att bli bekräftad och det ligger i pedagogens ansvar att ge till varje individ.
Vi diskuterade att på 60- talet har det accepteras, på 70-talet fick det kraft i samband med teckenspråk.
TAKK står för alternativa kompletterande kommunikation och vi kan använda det dels att förstärka förståelsen och dels för uttrycket. All språk är en färskvara, måste ständigt och jämt tränas. Vi tittar på barnet först, redskap sedan, förstärkning genom en extra person eller reducera grupp som ger möjlighet att se alla, omgivning, kurs.
GAKK är en grafisk alternativ och kompletterande kommunikation hjälpmedelsberoende. Den innehåller bland annat praxis, samtalsmatta och att skriva med symboler. Vi pratade också om seriesamtal som en begriplig metod för barn att visualisera och förklara abstrakta begrepp.
Carlsson visade oss på youtube klippet med lille Ossian. Det handlade om pojken som kommunicerar med teckenspråk. Föräldrarnas största önskan är att ersätta tecknande så småningom med tal, för att talet är absolut mest enkla om det fungerar.
Referenslista
Läroplan för förskolan Lpfö 98.
[Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket.
Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar